Etiketter

, , ,

Besöker Internetdagarna och får som vanligt massiv informationskoma. Det som slår mig mest just nu är en slags förlamning och ett visst mått av -”oj…vad fan håller vi på med-känsla” samtidigt som jag undrar om jag börjar bli gammal…

Gammal i kontext av att jag tycker det borde gå långsammare och att tid för reflektion borde byggas in mer. Är en smula oroad över att allt måste vara i real-tid och ske live. Varför detta fanatiska jagande på att vara ”all over the place” och bara trycka in upplevelser i en strid ström? 

Vad händer med oss när vi inte hinner reflektera utan endast konsumera?

Det oroar mig och det hänger samman med min passion över hållbarhet. Sustainability. Vi måste vara hållbara över tid. Det är själva definitionen av hållbart. Att det ska vara det över tid. Över tid. 

Om vi blir så vana vid adrenalin och endorfin kicken, vilket du måste jaga hårdare ju äldre du blir, vad händer då med förmågan att tänka och skapa det som ska vara hållbart?

Att tänka hållbart kräver också en långsiktighet som iof dagens ekonomiska styrmodeller till fullo inte stödjer, vad händer om människan inte tänker, stödjer och vurmar för det långsiktiga?

En killes passion för VR gav mig både kalla kårar och nyfikenhet. Han menar att VR går inte att applicera på samma sätt som vi applicerat historieberättandet via böcker, musik eller animerade filmer. Vi känner något när vi ser och hör men vad händer med oss om vi är en en del av historien som berättas med alla våra sinnen, i real-tid? Eller som tjejens passion för live streaming där tesen är att det vore bättre om våra kroppar sände live genom att vi digitaliserar vår fysik. Hon ställde frågan, vad händer om våra kroppar blir digitalt hackade?

Annonser